Katinkas Kitchen
Inspireras av recept och råvaror! – god enkel mat i vardagen & till fest
Solmat

Sydspanien är inte vad det var. Före 50-talet en fattig provins med fiskebyar kända för sina ansjovisfiskar, boquerones, som till och med givit namn åt de som är födda i Málagaprovinsen.

På 40-talet köpte den Madridfödde Prins Alfonso von Hohenlohes far ett rejält stycke land väster om Marbella för att bygga ett sommarparadis. Prins Alfonso gjorde på 50-talet om fincan som redan besöktes av kändisar, filmstjärnor, kungligheter och jet-set till Marbella Club. Marbella Club står fortfarande för en stor del av solkustens flärd och lyx. På 60-talet kom turismen igång då svenska charterbolag etablerade sig och startade hotell i bland annat den gamla fiskebyn Torremolinos. Idag är sydkusten ett gytter av turistområden och golfbanor där man lätt kan få panik och känna sig som man inte alls är i Spanien.

Fast området har fortfarande sitt gudabenådade klimat, som kommer sig av det unika läget med skyddande berg mot norr, fantastiskt många soltimmar per år och inte minst närheten till Atlanten som ger fräscht vatten och vindar. Solkusten kallas faktiskt av lokalbefolkningen inte alls så, utan för Costa del Viento – vindkusten.

Det finns pärlor att plocka fortfarande, om man vet vart man ska gå och vad man ska söka efter. De tidigare nämnda boquerones äts helst på en liten chiringuito, ett strandskjul där man kan äta enkel och god mat, bland annat just stekta boquerones med eller utan vitlök, men även grillade sardiner, almejas (vinkokta små hjärtmusslor) och andra läckerheter, ofta för en väldigt rimlig penning. Bredvid Málagas nya trevliga strandpromenad finns chiringuitos som säljer nygrillade härliga sardiner för nästan ingenting. Inne i Málaga går man med fördel på någon tapasbar och pekar på det man vill ha. Missa inte pata negra – den finaste skinkan i världen som är Andalucias stolthet. Skölj ner med en Torr Sherry, eller som det heter på spanska: Jerez, t.ex. en fino. Sherry har sitt ursprung i området vid staden Jerez de la Frontera på andra sidan Gibraltar.

En paella värd namnet ska beställas – inte finnas färdig. Jag beställer gärna min dagen före eller några timmar i förväg på Simbad el Marino vid Elviria-stranden nedanför Las Chapas där man äter fantastisk fisk, almejas, boquerones – och paella. Allt ackompanjerat av vågskvalp. De har även en sallad på grillade paprikor som jag gärna beställer. Maten tillagas under överinseende av Cristóbal som började med en liten chiringuito för över 40 år sedan, som nu utvecklats till en enkel fiskrestaurang med stråtak och väggar av snäckor. Såväl före som efter lunchen (eller middagen) kan man ligga på stranden precis nedanför med tårna i Medelhavet och bara njuta.

I Marbellas charmiga gamla stad, El Casco Antiguo, dit jag gärna åker finns det gott om restauranger, eller så strosar man bara runt och äter glass och känner historiens vingslag sedan tusende år med romerska och moriska lämningar. Missa inte parken med spännande växter och den vackra fontänen Virgen del Roco där varje sittbänk är klädd i handmålat kakel med individuella motiv. Nedanför parken finns en liten promenad/plats ner mot vattnet som har en rad spännande skulpturer av Salvador Dalí.

Den trevliga strandpromenaden leder västerut bort till Puerto Banús, marinan som etablerades på 70-talet, där man kan se gott om stora yachter, tjusiga sportbilar och kanske några kändisar medan man flanerar och fönstershoppar i lyxbutikerna samtidigt som man äter en supergod italiensk glass från Solo Qui. Deras passionsfruktssorbet och hasselnötsglass är favoriter. Spanjorerna gör väldigt god hasselnötsglass (avellana) och en på sin nougat, Turrón. Sist vi var i Puerto Banús hade en klubb för Ferrariägare en träff där – vi räknade till 12 Ferraris på bara en liten bakgata!

Känner man för pizza eller något italienskt finns det en kedja av fem restauranger i Marbellaområdet som är trevliga att besöka. Vi var på den i Cabopino som hör till de trevligare. Jag kan inte låta bli att tro att den italienske ägaren blivit influerad av italienska restauranger i USA. Hur som helst – på Da Bruno äter man god italiensk mat utan konstigheter, i trevlig miljö och med bra service. Det kan lätt bli fullt, så bordsbokning rekommenderas.

Vill man laga sin mat själv är det underbara råvarutbudet en inspirationskälla. På marknader, som bara är öppna 7-14 köper man de fräschaste grönsakerna, gott kött från slaktaren och fin fisk och skaldjur, t.ex. stora räkor, gambas, från fiskhandlaren. Fördelen i den här delen av Medelhavet är att man även lätt får tag på fisk från Atlanten.

På marknaden i Fuengirola står en svenska, Anita, och hennes andalusiske make med mor för de fräschaste grönsakerna. Det blir många påsar med tomater, paprika och färska stora lökar till grillning, stora fina potatisar, som annars är supersvårt att hitta av bra kvalitet på kusten, ljuvlig mild vitlök, nektariner, persikor, citroner, apelsiner till frukostjuicen, de krämigaste avokadosarna jag någonsin smakat – ekologiska dessutom, oemotståndliga stora mörka söta körsbär, den fantastiska spanska melonen Piel de Sapo (som betyder paddskinn..) som jag älskar och mycket mycket mer.

Sydspanien har förändrats, och jag hoppas att man ska välja samma väg som Mallorca ytterst medvetet gjorde då man rensade ut ordentligt och etablerade sig som den attraktiva ort det är idag. Så länge kan man ändå på Solkusten plocka russin ur den brokiga kakan och hitta såväl äktspanska saker som andra godbitar, på eller bortom allfarvägarna, som en kulinarisk turist.

Med vänliga matglada hälsningar från Katinkas Kitchen

Scrolla neråt för att se alla bilder!

Katinka Hammarskiöld, boquerona:)

katinka.hammarskiold@hotmail.com

www.katinkaskitchen.com

 

 

Leave a Reply