För ett år sedan blev det ett nytt decennium. I slutet av det gamla hade jag legat en vecka på sjukhus och genomgått tre operationer i höger hand för en septisk artrit. När jag låg där med armen uppbunden i en ställning tittade jag på TV 4 Play som visade Poirot när det plötsligt slog mig att Poirots 1920-tal var hundra år sedan och att det skulle bli ett nytt 20-tal. Ivrig över detta faktum började jag planera för en 20-talsmiddag, gjorde research om vad man åt och drack (gärna champagne och cocktails) vid en dylik festlig middag och var alldeles begeistrad. Strax därefter fick jag emellertid erbjudande om att åka till Paris och jobba på ambassaden i två månader och middagen sköts upp.
Och så kom pandemin! Paris stängdes ner och det blev mer jobb än någon räknat med. Väl åter i Sverige var det inte tu tal om att hålla någon middag och efter två månader fick jag ett nytt erbjudande – denna gång om att tjänstgöra ett halvår i Paris. Ett gäng väskor och kartonger packades och iväg gick ”flyttlasset” med vinterkläder och allt, strax efter midsommar.
Vi fick uppleva ett annorlunda Paris när Frankrike med restauranger och hotell precis öppnade upp efter sin nedstängning i våras. Det var magiskt – uteserveringar som sträckte sig ut i gatorna, inga horder av turister från USA, Kina, Ryssland eller andra länder. Ett Paris på franska!
Den 14 juli väcktes vi klockan sju av att en helikopter landade vid Invaliddomen alldeles nära vårt hem, sannolikt med generalen som var ansvarig för showen under dagen. När det var dags för den stora flyguppvisningen och paraden satt vi på Place des Invalides och tittade på uppvisningen – detta Covid-år i annorlunda tappning utan en kotte på Champs Élysée och med bara Presidenten och en del andra vid Place de la Concorde med stolar på behörigt avstånd från varandra på läktarna. Paris var avstängt en bit söder om Seine för att undvika de sedvanliga folksamlingarna. Vi följde det hela i direktsändning på mobilen samtidigt som vi såg flygplanen komma längs med Champs Élysée och soldaterna komma i bussar åter till Invaliddomen till applåder från de som samlats på gräsmattorna. Och på kvällen kunde vi se toppen av fyrverkerierna vid Eiffeltornet från vårt köksfönster.
Vi fick även uppleva ”la canicule” – värmeböljan, eller värmeböljorna med över 40 grader i Paris och jag arbetade enträget vidare på ambassaden medan maken förverkligade sig själv och skrev på en roman och jobbade på distans med sitt kontor i Stockholm. Explosionen i Beirut och President Macrons snabba agerande och initiativ till en givarkonferens på nolltid satte mig i idogt arbete, liksom militärkuppen i Mali. Så småningom kom hösten även till Paris med glödande löv i Luxemburgparken – och en ny nedstängning, efter en tid av ”couvre-feu” med utegångsförbud mellan kl. 21.00-06.00 då man fick springa hem från restaurang eller vänner för att inte få 135 euro i böter!
En kilometers radie max en timme om dagen var vad vi fick röra oss i. Inga restauranger, muséer eller caféer – bara ”nödvändiga” mataffärer och Apotek fick vara öppna. Nåväl, i fransk tolkning betyder det att inte bara de vanliga bagerierna är öppna, utan även patisserier och chocolaterier, samt vinbutiker och delikatessbutiker(!).
Vi hade tänkt stanna i Paris över jul och nyår och bjuda ner vännerna på något trevligt nyårsfirande. I början av det nya året hade vi tänkt hoppa in i en bil och köra söderöver till Provence och Côte d’Azur innan det skulle vara dags att flyga norröver med allt bagage igen, nu dessutom utdrygat med saker vi köpt i Paris och våra helgresor till Bretagne, Normandie, Val de Loire och Champagne. Resorna till Bordeaux, Bourgogne och annat blev inställda när Frankrike stängde ner igen.
Nu sitter jag här hemma i vårt kök-vardagsrum, tittar på granen och utsikten över taken, mitt nya kök (som renoverades förra hösten), brasan och ett gråkallt Stockholm, vovven Max i sin korg och misteln som hänger från takbjälken. Och tänker att nu är det 2021. Undrar vad det här året ska bjuda på. Början på det nya 20-talet blev ju inte som någon tänkt sig, vilket påminner om uttrycket ”det enda man kan vara riktigt säker på är att det aldrig blir som man har tänkt sig”. Precis när jag skriver detta börjar snöflingor falla, så luften blir alldeles vit.
2020 har varit ett år som sent kan glömmas, och då tänker jag inte bara på pandemin utan en hel del andra hemska och jobbiga händelser runtom i världen. Jag hoppas att människan ska lära av sina misstag och jag hoppas att vaccin och annat ska kunna göra att någon form av normalitet kan infinna sig. Jag önskar alla det bästa för detta nya år; 2021.
Med vänliga hälsningar från Katinka i mitt Kitchen!
Katinka Hammarskiöld
katinka.hammarskiold@hotmail.com
www.katinkaskitchen.com
